Den nordsvenska hästen är jämte gotlandsrusset och
den svenska ardennerhästen sveriges enda inhemska hästras
Den Nordsvenska hästen kan härledas tillbaka i historien som en svensk eller möjligtvis skandinavisk lantras. Beroende på varierande förhållanden och olika förutsättningar i vårt avlånga land har lanthästen uppträtt i ett flertal lokala stammar vilka utgör underlaget
till dagens nordvsenska häst. Dessa stammar uppvisade
storleksmässigt olikartade inivider. Lanthästarna i Jämtland
och Hälsingland var lite större och tyngre än övriga landskapshästar.
Utseende och egenskaper
Den nordsvenska brukshästen är en medelstor kallblodshäst.
De stamboksförda stonas genomsnittliga mankhöjd är ca 153 cm
och hingstarnas ca 157 cm. Variationen i storlek är betydande, främst på
stosidan. Huvudet är medelstort med rak profil och med breda,
väl musklade ganascher vilket ger det ett kilformat utseende.
Halsen är medellång och muskulös. Ryggen är lång men väl musklad.
Bogen är välliggande med en för en draghäst ändamålsenlig lutning och bringan är oftast bred. Benen är väl dimensionerade, har breda ledgångar och starka senor. Vävnadskvalitén är mycket god. Rörelserna är energiska och taktmässiga.
Färger
Tillåtna färger är brun, svartbrun, svart, fux, gulbrun, gulsvartbrun, gulsvart, isabell samt blacka varianter av dessa färger. Avblekbar skimmel om härstamningen kan bevisas gå tillbaka till de norska så kallade blåhästarna.
Den mångsidiga nordsvensken
Den kulturhistoriskt värdefulla nordsvenska hästen med dess mångsidighet har stora möjligheter att finna nya användningsområden och detta blir uppenbart för allt fler. Nordsvensken är en mycket god allroundhäst som lämpar sig till all slags körning för både vardag och högtidliga tillfällen. Som ridhäst hävdar den sig väl inom alla discipliner, hoppning, dressyr, fälttävlan och westernridning. Med sitt omvittnade goda terrängsinne tar nordsvenskarna sig fram överallt och är därmed utmärkta för turridning och uteritter. Dessutom är de starka och kan ta även de tyngre ryttarna. Genom denna stora bredd i kombination med ett gott temperament är de ofta lämpliga ridskolehästar.
Det finns därför all anledning att skaffa sig en nordsvensk häst som är mycket användbar inom olika rid-, hopp- och körgrenar
Rasens återuppbyggnad
Detta "korsningsraseri" blev ett stort hot mot den svenska lanthästens hela fortbestånd. Framsynta personer insåg dock faran i sista stund och med ursprung i ännu ej påverkat lanthästblod påbörjades arbetet med en rekonstruktion av rasen. I spetsen för detta arbete med att renavla lanthästen gick den år 1894 bildade avelsföreningen Södra Dalarnes Hästvänner under ledning av veterinärprofessorn Wilhelm Hallander. Redan från starten införde nämnda förening rasnamnet "Nordsvenska Hästen" som blev officiellt år 1900. Eftersom korsningsepoken hade medfört brist på lanthästhingstar i Sverige, inköptes hingstar av den närbesläktade norska lantrasen - den Gudbrandsdalska hästen, sedermera kallad Dölehästen för att bygga upp vår ras. Men det räckte inte med de norska importhingstarna för att rekonstruera den nordsvenska hästen. Som en mycket viktig milstolpe på rasens väg framåt stod inrättandet av Hingstuppfödningsanstalten Wången i Jämtland, som började sin verksamhet 1903. Hit inköptes varje höst upp till tjugo hingstföl av de bästa som gick att finna i landet och som tidigt blev kärnan i det svenska hingstbeståndet. På grund av politiska beslut där ingen hänsyn togs till massiva nordsvenska protester kom uppfödningen på Wången att upphöra år 1996. Genom Wångenhingstarna, men även privatuppfödning samt kunniga och intresserade stoägare och målmedvetet avelsarbete, har dagens nordsvenska häst vuxit fram.
Förändringar i samhället en utmaning
Den nordsvenska hästens ursprungliga användningsområde har i första hand funnits i skogs- och jordbruket samt inom militärväsendet. När motoriseringen på åker och i skog satte in på allvar och armén avhästades minskade behovet av draghästar drastiskt. Efterfrågan sjönk och priserna dalade. Detta medförde att allt färre ston fördes till hingst och antalet födda föl gick ner. Härigenom blev avelsbasen smalare och risken för framtida inavel började göra sig påmind. Enligt ett våren 2002 framlagt magisterarbete vid Centrum för Biologisk Mångfald, Uppsala, (Ulrika Tjälldén), är risken idag inte alarmerande. Dock finns en tendens till ökad inavelsgrad både hos hingstar och ston och skärpt uppmärksamhet krävs för att hindra en sådan utveckling.
Sträng kontroll och hård testning bakom dagens nordsvenska häst
Knappast någon hästras i världen torde vara mer ingående och
allsidigt prövad och testad än den nordsvenska hästen.
Vid sidan om de statliga premieringsveterinärernas hälsokontroller
alltsedan rasens tillkomst påbörjades redan på 1950-talet regelbundna
röntgenundersökningar av hovbrosken på hingstmaterialet.
Dragprov med nordsvenska hingstar infördes nästan 40 år
innan dessa blev obligatoriska. Sedan 1950-talet testas
bruksegenskaperna hos hingstar och ston vid årliga,länsvisa hästdagar.
Hästrasens temperament har undan för undan förbättrats.
Allt detta har lett fram till dagens energiska, uthålliga,
lättfödda, hållbara, fruktsamma, lugna och pålitliga nordsvenska häst
Stamboksföringen
Rasstamboken är grunden i allt rationellt avelsarbete. Band nr 1 av den nordsvenska stamboken utkom 1915. Dessförinnan skedde viss stamboksföring genom lokala intressens försorg. Alltsedan 1931 har rasstamboken utgivits årligen. Redaktörsskapet för denna har präglats av kontinuitet. Dåvarande distriktsveterinären i Rättvik sedermera Professorn Karl Eriksson utsågs till stambokssekreterare när Föreningen Nordsvenska Hästen övertog utgivandet av stamboken efter det att Hingstuppfödningsanstalten Wången under några år svarat för utgivningen. Karl Eriksson började sitt uppdrag 1931 med band nr 6. Han redigerade därefter inte mindre än 30 upplagor. Hans sista band blev nr 35 som utkom 1960 då han avled och efterträddes av Professor Sven Dyrendahl som under åren 1961-1999 svarade för nr 36-75 dvs. 40 band i följd. Stamboksredaktör fr.o.m. band 76 år 2000 t.om. band 84, år 2008 var Annika Ytterberg. Därefter är det Kjell Olsson, Uddevalla som har tagit fram stamboken från och med band 85, år 2009.
Historia
Av skiftande orsaker kom lanthästen under 1800-talet att utsättas för inblandning av andra raser inom stora delar av sitt utbredningsområde. Under krigen på kontinenten i början av nämnda sekel hade de ädla hästraserna visat sig vara överlägsna som krigshästar. det blev numera modernt att förädla de inhemska raserna. Denna idé nådde också vårt land och lantrasmaterialet här kom att i betydande grad påverkas av de ädla hingstar som från Strömsholm stationerades ut även långt upp i Norrland.
Nästa framstöt mot lantrasens existens hade en mera jordnära bakgrund. Laga skiftesreformen lade grunden för en snabb rationalisering och utveckling av jordbruket. Detta innebar också introduktionen av större och tyngre redskap på både åker och i skog. Dessa ansågs kräva hästar med större massa och kraft än vad man trodde den inhemska lantrasen om. Därför riktades blickarna mot Centraleuropa och England där de stora och tunga hästarna fanns och som imponerade mycket även på uppfödarna i Sverige. Importhingstar av olika raser närmast vällde in över landet under senare hälften av 1800-talet och korsades med den svenska lanthästen utan nån egentlig plan. Ganska snart hade dessa tunga kallblod trängt undan lanthästen i de södra delarna av landet och spred sig allt längre norrut.